Varje år kommer den smygande, en sorgsam känsla. Minnen som bubblar upp, tankar om vad som hände och vad som kunde ha hänt. Om den långa, tunga tiden.
Om väntan, om hopp och känslan av hopplöshet.
Jag får ångest och det är som både minnen och kroppsminnet aktiveras och kryper i kroppen.
Jag drömmer på nätterna. Drömmer om sjukhus, vita kläder och förvirrade samtal med olika läkare.
Jag blir så otroligt medveten om kroppens skörhet och vilken skör tråd livet ständigt hänger på.
Mitt i allt finns känslan att jag fått bonusår, snart är de fyra år som jag fått leva,
fått livet i gåva av någon annan.
Den 22/11 2007 fick jag en ny chans och den 22/11 2011 fyller jag 4 år.