Jag har just läst om en vän som spenderar mycket tid på sjukhus, jag ser bilder på henne i anonyma sjukhuskläder. Vita rockar, vita lakan, sterilt. När man ligger där blir man en del av massan, man blir någons jobb.
Förra gången jag lades in på Sahlgrenska bestämde jag mig för att ha mascara varje dag, det höll tills dess att jag hade kanyler överallt, inte helt lätt att sminka sig smakfullt när man dels knappt kan böja armen och dels är så fullproppad med kortison att händerna lever sitt egna liv med kraftiga skakningar.
Att jag ville sminka mig beror inte på fåfänga utan på att man blir just INGEN på sjukhus. Malin försvinner och jag blir en patient. Det de vet om mig är att jag är en levertransplanterad, stomiopererad patient med en avstötning. Allt som är JAG är borta, min familj, mina intressen, min humor. Till och med min stil är borta för jag hasar liksom alla andra runt i vita kläder (fast i mitt fall i regel 40 kg för stora i storleken, varför finns det oftast bara kläder i 80-90 kg kvar?) och en blå missklädsam kardigan i mjukistyg.
Jag minns så väl när jag var på återbesök efter transplantationen. I hissen upp mötte jag en sjuksköterska som hade haft mycket hand om mig. Vi hejade och efter ett tag tittade hon till på mig och sa men det är ju du! Hon kände alltså inte igen mig när jag var jag. Smink, privata kläder och förmodligen lite piggare än förra gången vi sågs.
Vet inte ens vad jag vill säga med detta, egentligen ingenting förutom att jag är tacksam över att få vara någon istället för ingen. Att jag kan gå till mitt jobb där kollegorna känner både mina dåliga och bra sidor, att jag kan träffa vänner och familj som ser mig med allt vad jag är.
Kramar från Malin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar